Johanna Venho: Okulus och Apelstugan

Det här är den tredje av Johannas fyra böcker om detektivbyrån Okulus. Som betyder öga på latin - väl valt namn! Den första heter Okulus och nattmänskorna. Den andra heter Okulus och Livias hus. Den fjärde ska komma ut nån gång under innevarande år och heter Okulus och Teater Mystifik. Jag tycker förstås att de är jättebra, annars hade jag ju inte översatt dem! Verklighetens väggar finns inte riktigt där som de normalt brukar stå!

Baksidestexten: 

- Vi har då inga benrangel i garderoben! sa pappa Kainulainen.
- Så där som hon Grönrot i Apelstugan, sa Melina.
- Vad då för benrangel? ville jag veta.
- Njaee, inte har hon väl några ben där, utan det är typ ett talesätt för att nån har nåt att dölja, förklarade mamma Kainulainen.
- Men om jag hade en detektivbyrå så skulle jag allt kolla upp vad Mirjam Grönrot har för sej. 

Siris mamma Elisa hyr varje sommar en stuga i den västnyländska skärgården och i år får Ada och Roope följa med. I ena ändan bor familjen Kainulainen med sex barn, bland dem Miika och Melina. I andra ändan bor Mirjam Grönrot på tumanhand med katten Artur i Apelstugan. Hon har tillbringat alla sina somrar där, ända sedan hon var barn. 
   Miika har sett en liten flicka vid Mirjams stuga, klädd i en gammal-dags klänning och med röda finskor. Kan det vara Mirjam själv, som barn? 

Kapitel 5, s 38

Nästa morron vaknade jag tidigt igen, innan de andra. Jag tassade ut bakom knuten för att pinka och sen till hängmattan. Det hade regnat på natten och marken var fuktig, men solen var nypurrad och värmde redan härligt. Jag kollade mobilen – hade inte fått tag på mamma igår, men under natten hade det kommit ett nytt mess.

Paris är alltid Paris, superbe! Gatukaféer och kaffe latte. Batteriet tomt igår kväll, såg att du ringt. Njut lilla smulan på ön och ät jordgubbar. Kram till Soffi, vi hörs. Mamma

Jag blundade och var på vippen att somna när det brakade till bland grenarna bakom mej. Jag satte mej upp med ett ryck. Ut ur skogen plöjde Miika och han såg uppskrämd ut. – Hhh-hejsan! flämtade han. Håret stod på ända och han såg ut som om han varit på benen hela natten. Jag fånstirrade på honom. För bråkdelen av en sekund trodde jag att jag drömde. Dessutom hade Miika inte ens kommit från det håll som Kainulainens villa låg åt utan från det rakt motsatta. 
   – Jag vaknade redan innan det blivit morron, vid tresnåret ungefär, fick Miika ur sej och satte sej tungt på stubben bredvid verandan. – Så jag gick ut och sen beslöt jag att gå en sväng eftersom det redan var så ljust.
   – Känns det inte läskigt att vara ensam i skogen vid den tiden? Jag hade inte vågat, sa jag.
   – Äsch, nädå, jag har ju varit här på ön ända sen jag var liten. Inte är jag rädd för skogen. Eller för havet. På den här lilla ön finns det inga björnar, men älgar har förstås simmat hit ibland.
   – Var har du hållit hus sen dess? Klockan är väl snart sju, va?
   – A-a. Jag stötte på en stig som jag aldrig nånsin sett förr. Den gick längs stränderna och ända till andra ändan av ön. Där finns en liten vik med sandstrand och jag tror att Mirjam Grönrot badar där ibland. Det är liksom en smal remsa med fin sand. Jag satte mej vid vattenbrynet, tog lite sand i händerna och plaskade med tårna i vattnet. Plötsligt hörde jag ett ljud.
   – Vad då för ljud?
   – När jag vände mej om så såg jag en liten flicka. Hon hade gammalmodiga kläder; flätor och stora rosetter och nåt slags pösiga byxor som gick ner till knäna. Och hon verkade inte ens se mej! Hon gick ner till stranden och vadade ut en bit och vände tillbaka och fortsatte sen upp för backen mot Grönrots stuga.
   – Nää, du skojar va? Tänk om du drömde?
   – Du, jag är hundra på att jag såg henne! Gissa om jag blev skraj! Ett ögonblick satt jag där som förstenad, men sen fattade jag att följa efter henne. Jag sprang upp för stigen, men hon syntes inte till nånstans. Inte en skymt, inte ett spår. Gardinerna var för-dragna och dörren var stängd och ingen syntes till nånstans. Jag gick ganska länge runt omkring huset och tillbaka till stranden också, och väntade jättelänge ifall hon skulle komma tillbaka. Men det gjorde hon inte.
   – Du, vi går och väcker Roope och Siri och berättar det här för dom!

Vi satt på strandberget, Roope, Siri, Miika och jag. Soffi hade också vaknat och följt med till stranden. Hon skuttade omkring så det stod härliga till och försökte fånga vattenlöpare i det lugna strandvattnet, skuttade och stänkte och var drypande våt. Roope krafsade sej i huvudet och såg både sömnig och helskärpt ut.
   – Det där är ju alldeles oerhört!
   Siri såg klentrogen ut. – Alldeles som på film eller nåt. Är du säker på att du inte nickade till där på stranden och drömde?
   – Vi knallar ögonaböj dit till den där stranden och kollar om där finns spår, kläckte jag.

   Vi högg lite take away-frukost med oss: bröd, saft i en flaska och ett par tomater. Elisa sov fortfarande för fullt, så Siri krafsade hastigt ner ett meddelande:  På utfärd. Allt ok.