Ritva Toivola: Tomas Björnhjärta

Ritva Toivola har det blivit mycket av här på Idun; hon skriver så himla trevliga böcker! Med verklighetens ramar, men med en skopa fantasi. Ett recept jag gillar. Och det är på det viset jag väljer böckerna; sådana jag gillar! Skulle tro att Tomas är hennes allra bästa! Den har fått en fristående fortsättning, Anni unennäkijä, som jag hoppas översätta och ge ut på svenska. 

Baksidestexten 

I de karelska skogarna fanns en gång en trollkarl vid namn Kurmo, som lär ha haft en björnpäls som förvandlade honom till en björn när han ville färdas genom skogarna. 

Det var i brytningens tid mellan gammalt och nytt. Skulle ångloken verkligen kunna konkurrera ut gästgiverierna och hästskjutsarna? Hur skulle det då gå för Kärraboda gästgiveri, dit Tomas kom skidande en vinterkväll för att börja som lilldräng i stallet. 
- Det här är våra hästar, visade honom Anni, dottern på gården. - Men rör inte Silver. Honom sköter gårdstomten om. 

Tomas trivdes gott med sin syssla, men sedan kom Grim, den nya drängen, en elak bjässe till karl. Tomas blev anklagad för stöld och inlåst i boden i väntan på länsman. Det var en vårdag och det blev kallt när solen gick ner. Men där hängde ju en gammal björnpäls; det skulle säkert kännas varmare om han tog den på sig...

 

Kapitel 19, s 95

Tomas försökte slita av sig pälsen, men den hade vuxit fast i hans hud. Han försökte säga någonting och ropa, men allt han åstadkom var ett dovt brummande.
   I en vrå av klädboden fanns en gammal, smutsig och trasig spegel och när Tomas tittade i den trodde han sig skymta en lurvig nos och runda öron. Det kunde väl aldrig vara sant! Han tog sig försiktigt en ny titt och nu måste han tro på det han såg: Björnpälsen hade förvandlat honom till en björn!
   Skräckslagen störtade han mot dörren. Eftersom Anni hade lyft av regeln så gick dörren upp utan motstånd så han nästan tumlade ut på backen.
   Det var folktomt på tunet, men morgonsysslorna på gästgiveriet hade redan börjat. Från fähuset hördes skramlet av spannar och Elmas gnolande. Tomas höjde nosen mot den kalla vinden, som förde med sig starka dofter. Från skogen, någonstans långt bortifrån, kom en doft av älg och han kände lukten av fåren i fårhuset och korna i fähuset. Han skälvde, trots att han inte frös. Han reste sig på två ben och stod upprätt ett slag och såg sig omkring.
   Rapp kikade ut från sin koja. Han viftade på svansen ett par gånger och vädrade, men när han upptäckte Tomas gnällde han till och flydde tillbaka in i kojan. Det hördes ett förfärligt gny därifrån.
   Grim uppenbarade sig i drängstugans dörr. Han var rufsig i håret efter natten, munnen öppnade sig till en gäspning mitt i den allt för långa skäggstubben och stannade på vid gavel när han fick syn på björnen som stod på två ben mitt på tunet.
   Åsynen av Grim gjorde Tomas ursinnig. Hans förtvivlan för-vandlades till triumf och hämndlystnad. Nu är jag lika stark som Grim! Försök ta mig om du törs! Mig släpar ni inte till länsman och inte kastar ni mig i fängelse heller! Jag är en björn! Starkare än någon människa!
   Tomas råkade stå bredvid stenen som Grim brukade lyfta för att demonstrera sina krafter. Han dängde till bumlingen med ramen och den välte över ända ett par gånger, hur lätt som helst. Lika enkelt kunde jag dänga omkull Grim! Ur strupen på Tomas steg ett lågt morr och han vände sig om för att betrakta mannen han hatade. Grim stod fortfarande där han stod och glodde björnen rätt i ögonen. Du anar aldrig vem som står här bakom de här ögonen, tänkte Tomas.
   Med ens kvicknade Grim till från sin häpnad, gjorde helt om och smet tillbaka in i drängstugan och dängde igen dörren efter sig. Tomas såg hur Grim kikade ut genom fönstret. I handen hade han någonting; det var det långpipiga jaktgeväret som brukade hänga på en krok på väggen i drängstugan.
   Synen förvandlade triumfen till rädsla. Jag är ju ingen människa utan ett rovdjur som det är lovligt att skjuta! Tanken slog Tomas i samma ögonblick som hans ben satte av i språng och han rusade bort från tunet på Kärraboda och galopperade på alla fyra tassarna till skogs.
   Ett skott small till, men han kände ingen smärta. Bara en bruten gren föll till marken bakom honom; kulan hade gått förbi. Grim hade säkert sprungit efter honom och höll som bäst på med att ladda om bössan.
   Tomas löpte i bukter mellan trädstammarna så fort som tassarna bar. Marken som frusit till under natten krasade under tassarna och snön som fanns kvar var stenhård och hal. Han travade från tallskog till granskog, slog lovar kring stora stenblock och tog språng över stubbar. Nästa bösskott som hördes var redan långt därifrån, liksom Rapps upphetsade och skarpa skall.
   Nu är det ingen fara längre, tänkte han och kunde äntligen vila. Han hade tagit sig utom räckhåll för bössans kulor. Men det dröjer inte länge förrän de samlar ett uppbåd för att förfölja mig, och jag är en björn eller åtminstone ser jag ut som en, grunnade Tomas vidare. Det var bäst att inte dröja sig kvar någon längre stund utan fortsätta färden så djupt in i obygderna att folk inte kunde spåra honom.
   Tomas fortsatte utan att göra sig någon brådska och märkte att det gick raskt undan på fyra tassar. Som människa hade han rört sig mycket klumpigare. Allt emellanåt stannade han för att lyssna, men det var tyst i skogen. Tydligen hade inget uppbåd gett sig iväg från Kärraboda för att förfölja björnen, som han befarat.
   Vid det här laget låg gården långt bakom honom, men vad skulle han nu ta sig till? Han greps av förtvivlan, försökte slita och riva björnfällen av sig, men förgäves. Den satt obevekligt fast i huden på honom. Det enda han kunde göra var att ströva djupare in i markerna, in i urskogen där det inte längre fanns några stigar.
   Vid middagstid hade höga moln stackat upp sig på himlen och plötsligt började snön yra. Den tidiga och varma våren vek för vintern. Virvlande vindbyar slungade blötsnö på Tomas björnnos och blidsnön fastnade i pälsen och lossnade bara om han ruskade kraftigt på sig.
   Han hade lufsat länge genom skogen utan att stanna och började bli trött. En nysning kittlade i nosen. Han nös så det dånade och fick honom att häpna. Dessutom kände han sig litet ruggig. Kunde björnar också få snuva? Eller var det bara människobjörnar?
   Han beslöt att dra sig tillbaka för att vila i skydd under de täta grenarna på en lavskäggig gran. Grenarna hade hindrat snön från att driva ända in till trädets stam och platsen såg ut att vara bra att vila på. Han snodde runt för att maka ett bo åt sig och lät nosen vila på framtassarna.
   Björnförkylningen blev bara värre och hans väldiga nysningar skrämde iväg ekorren som satt uppe i granens topp och åt på en kotte. 
   Tomas blev sömnig. Det här är en dröm, tänkte han. Förvandlingen till björn är en dröm och Nils Anderssons försvunna plånbok är också en dröm. När jag vaknar är jag en människa igen och allt är bra.
   Tomas sov oroligt, hostade och snörvlade i sömnen, och var fullkomligt ovetande om att han befann sig nära skogsfolkets och älvornas boningar.