Fjärilsmålaren

Det var här Lina hade sett fjärilen. Precis här, bara en liten bit in i skogen från huset där hon bodde. Vid den stora mossiga stenen. Det var sommar och fjärilen hade inte liknat någonting hon någonsin sett förut. Det fanns ingen sådan i boken med fjärilar heller. Lina kunde namnet på nästan alla fjärilar i boken trots att hon inte var äldre än tio.

   Fjärilen hade skimrat i blått och silver och den hade varit jättestor. När Lina gick närmare hade den fladdrat iväg inåt skogen, från solgata till solgata, och hon hade följt efter den en bit, men vände hemåt när huset inte var mer än en skymt mellan träden.

   - Det gjorde du rätt i, hade pappa sagt när hon hade berättat om fjärilen. - Skogen är inte farlig, tvärtom, den är varm och välkomnande, och inte finns där några farligheter heller, men det är så himla lätt att gå vilse.

   Men tillsammans hade pappa och hon strövat lång vägar i skogen, för pappa förstod sig på karta och kompass och visste hur man skulle göra för att inte tappa bort sig. Så Lina lekte gärna i skogen bakom huset, men aldrig längre in än att hon såg huset där hon bodde med pappa och mamma och bröderna Ove och Anton. 
                                                                   *****
Nu var den blåsilvriga fjärilen här igen!
   
   Lina lekte i kojan under kjolgranen. Den var så yvig och tät att det var som om den hade haft kjol, och hon kunde leka där också när det regnade. Solen värmde mossan och blåbärsriset i gläntan med kjolgranen och därifrån gick det precis att se huset. 

   Fjärilen fladdrade i gläntan och Lina gick närmare för att se hur den egentligen såg ut så hon kunde leta efter den i fjärilboken. Så fin den var!

   Men titta där! En fjäril till! Brokig i rött och gult. Stor var den också. En sådan hade Lina inte heller sett förut. Hon steg försiktigt närmare och hoppades att någondera fjärilen skulle sätta sig och breda ut vingarna så hon kunde titta närmare på den.

   Där! Där kom ju ännu en fjäril! En tredje, lika vacker och jättestor, och den fanns inte heller i fjärilboken, det var Lina alldeles säker på. Den skimrade i grönt. Det var ju alldeles otroligt, det här!

   Försiktigt, steg för steg, klev Lina närmare, men fjärilarna fladdrade vidare, från solglänta till solglänta, och Lina följde efter, för hon bara måste få se hur de såg ut! Hon mindes ingenting av det som pappa hade sagt om hur lätt det var att irra bort sig i skogen. 

   Fjärilarna fladdrade hit och fladdrade dit på fjärilars vis, men mest fladdrade de längre in i skogen; den blåsilvriga, den rödgula och den grönskimrande, och Lina följde efter. Men varje gång hon lyckades ta sig nära någon av dem så fladdrad den iväg. 

   Lina stannade inte förrän hon nästan hade sprungit rätt in i väggen på en stuga! Den bara stod där, helt plötsligt, med skogen tätt inpå knutarna. Det var knappt så den syntes, för den var inte röd med vita knutar eller knallgul eller himmelsblå som stugor brukar vara utan grå. Som en sten. 

   Vad var det här för en stuga? Den var alldeles liten och Lina hade aldrig sett den förut. Men så hade hon ju aldrig förut varit så här långt in i skogen heller. Bodde det någon här? 

   Lina såg sig om och fick syn på ännu fler fjärilar. Stora och små i alla tänkbara färger. Glada och granna, glänsande och glittriga. 

   Hon fortsatte till stugknuten, steg för steg, och kikade runt hörnet. 

   Det fanns någon där! En man, en gubbe såg det ut som, och han satt med ryggen till vid ett trädgårdsbord. 

   Hjärtat började banka. Lina drog ett djupt andetag. Hon borde tvärvända och skynda sig hem, men nej, hon stod som fastvuxen och bara kikade. Vad hade han för sig?

   Det var ett trädgårdsbord som gubben satt vid, men någon trädgård fanns det inte. Skogen gick ända fram till stugan. Men det var glest mellan stammarna och solen hade gott om plats att värma blåbärsriset och mossan och stubbarna. Och fjärilarna.

   Nu såg hon. Han målade. Akvarell. På bordet stod en mugg med penslar och ett glas med vatten och emellanåt doppade han penseln i glaset. 

   Hon borde verkligen skynda sig hem nu, ögonaböj innan gubben fick syn på henne. Han kunde ju bli hur arg som helst för att hon stod där och spionerade!

   Men Lina kunde inte slita sig. Vad målade han månntro?

   Nu lutade sig gubben bakåt i stolen och sträckte på sig. Som om han hade målat klart och var nöjd. Han lyfte akvarellen på sträckta händer för att betrakta den och då såg Lina vad han hade målat. 

   En fjäril! En stor, vacker, färgsprakande fjäril!

   Gubben fläktade med pappret, varsamt upp och ned som för att torka färgen, och... och fjärilen slog med vingarna och fladdrade iväg!