Regnmolnet som väntade

Det var som jag hade befarat.

   Ett regnmoln väntade på mig över hembyn. Det var brett och högt och massivt. Askgrålila. Rent kolossalt. Och definitivt hotfullt. Så jag skulle bli blöt i alla fall innan jag kom hem!

   Det var helt klart ett ondskefullt moln. Eller åtminstone illvilligt. Där ruvade det, tungt som ett helt berg över byn och bara väntade på att få regna ner mig! 

   Men hallå! Ett moln kan väl inte vara ondskefullt och vänta på någon? Det förutsätter ju att det har syn och hjärna, och det har väl knappast ett moln, eller hur? Ondska är ett mänskligt påfund; i naturen finns varken ont eller gott. Växterna och djuren bara är, följer sin natur. Vargen som äter upp ett rådjur är inte ond, hur ont det än gör att bli uppäten.

   Skulle jag tro. Men det var i sådana banor som mina tankar kilade iväg när jag närmade mig byn och såg det där kolossala molnet som så uppenbart låg där och lurade på mig. Flinade. Det visste ju att jag måste ända hem, kunde inte stanna halvvägs, måste in under molnet. Det behövde bara vänta in mig för att sedan stjälpa niagara över mig.    
                                                                           ---
Hemvägen hade gått längs vägar som var växelvis torra och våta, men jag var fortfarande torr; regnet hade upphört framför mig. Vi var torra, skotern och jag. Fortfarande åtminstone. Emellanåt kastade jag ett öga uppåt himlen och molnen. Blått eller grått?

   Vägen var asfalterad och halvannan fil bred, löpte i kurvor och rakor genom skog och över fält, genom en och annan gård, förbi enstaka hus och postlådor. Det var inte ofta det kom någon bil emot. Ibland fick jag se en älg eller ett rådjur, en hare eller en räv. Eller tranor som promenerade över vägen. Precis det; promenerade. Det var en skotervänlig väg att köra. 

   Jag var alltså fortfarande torr och utsikterna var goda att ta mig torrskodd hela vägen hem, trots att himlen var orolig och molnen grå. Men så kom den sista rakan före byn och där låg molnet. Askgrålila och kolossalt. Ingen molnsmet utstruken över himlen utan ett berg med skarpa konturer. Regndigert och illvilligt. 

   De första dropparna tassade på hjälmen och visiret. 

   Det här var inte en fråga om enbart slump och fysik, om vatten som avdunstar och kondenseras och bara råkar göra det just här. Ånga som stiger för att sedan falla som droppar. Massor med droppar. 

   Kolossen där framme hade så uppenbara avsikter och den väntade på mig. Just mig och ingen annan. Och här kom jag susande på min skoter längs vägen och in under molnets kant, in i dunklet under molnberget. In i regnet. 

   Smattret mot hjälmen och visiret tilltog.

   Men alltså. När den här elakartade kolossen så småningom löste upp sig, gick då också medvetandet, jaget, viljan samma väg och löste upp sig även det? Och följande gång som det uppstod ett regnmoln, uppstod det då också ett nytt jag?

   Ingen aning.
   Blöt blev jag.